Krönikan 

Bland procenträknare och hands-on längtare  

 
I tider av iPhones och androider ter sig min gamla skolkalender från sjätteklass som stenålders. Men i den hittade jag något tidlöst, nämligen frågan: Vad gör du i framtiden? ”Rockstjärna” lyste det svagt i blyerts.

 
Bortom 12-åringens svar öppnade sig en hel värld överfylld av drömmar och längtan. Jag blev ingen ny Nikki Sixx, Paul Stanley eller Ozzy Osbourne. Men det spelar mindre roll. Det stora är inte vad vi längtar till, utan att vi längtar. Att få längta och drömma om framtiden är själva livsnerven. Själen tycks tyna om den inte får längta.

Jag har förmånen att varje vecka stå mitt i drömmarnas och längtans värld. En värld där något vi kallar konfirmander står i fokus. Dessa bekräftande, förvirrade, växande och längtande unga människor är verkligen experter på just det mysteriefyllda som ryms bakom det lilla ordet längtan. De längtar med en sådan innerlighet att man snudd på kan fånga den i luften de andas. Här är längtan kött och blod, inte något teoretiskt. Varje år fylls våra församlingar med tusentals hands-on längtare. Undersökningar visar att konfirmandtiden avgör den framtida relationen till kyrkan, viktigt onekligen, men ännu större är den dynamik de tillför. En gåva som inte kan mätas i vikande eller uppåtgående statistik, utan enbart i relation. Vad gör vi av den relationen?

Här fortsätter krönikan